Många minnen gjorde sig påminda i söndags. I skrivande stund inser jag att det ju såklart är det som är innebörden av ordet ”påminna”. Minnen dyker upp, ibland sådana man inte tänkt på under lång tid. Så var det för mig.

Mina föräldrar har gått ur tiden och som enda barn och dessutom ensamstående var det min – och endast min – plikt att syssla med flyttstädning av det gamla familjehemmet. Barndomens hem. Hemmet där jag föddes, levde, flyttade från, besökte och nu ska lämna för gott. Flyttstädningen blir det sista jag gör där.

En vän till mig sa att hon gärna hade hjälpt till. Hon sa att vi kunde dra ihop några stycken så att jag skulle slippa vara ensam i flyttstädningen. Jag tackade så gott men sa att detta var något jag skulle vara tvungen att göra själv. Det behöves, kände jag. Min vän gav sig inte där utan erbjöds betala en firma för flyttstädning. Bara jag slapp vara där i allt elände själv. Även detta tackade jag nej till.

Jag förklarade att det både var sorgligt och fint på samma gång. En påminnelse om mitt liv på något vis, och av mina föräldrar förstås. Flyttstädningen skulle bli omfattande. De har trots allt levt i huset i 60 år. Men det skulle också bli fint. Jag var övertygad om att flyttstädningen skulle ge mig saker. Både materiella ting jag kanske inte tänkt på sedan jag var barn – men också minnen, känslor och nostalgi utan dess tidigare like i livet.

Så blev det också och det var inte ett enda dugg förvånande. Många var tårarna som kom den där dagen under flyttstädningen Varje låda innehöll minnen från många år. Decennier av liv strömmade ut ur anteckningar, smycken, porslin, inredning och möbler. Det kändes som att jag stod i ett niagarafall av nostalgi som forsade rakt emot mig, och endast mig. Ingen kunde förstå hur jag kände över denna upplevelse. Ingen i hela världen.

När jag gick därifrån den dagen hade jag ungefär hunnit med 1/10 av huset. De flesta rum och vrår fanns kvar att gå igenom och att ägna sig åt flyttstädning av. Och för den delen blev det inte särskilt mycket flyttstädning gjort den dagen. Jag tänkte att det får lov att bli nästa gång. Eller kanske till och med nästnästa gång igen. Vi får se.