Vem visste väl egentligen att jag skulle få så bra gehör för när jag skrev om gatupratare? Inte jag i alla fall. För er som missat vad som skrivits om här senaste tiden kan jag meddela att detta uttryck – alltså gatupratare – inte är ett officiellt namn på något i de sammanhang jag använder det. Det är ett uttryck som jag skapat själv, i alla fall i dessa kontexter och om ni undrar om jag är nöjd över det är svaret: Ja, jo det är jag allt.

Så, gatupratare då. Vad är det för något till att börja med?

Det är en typ av person som har ett driv i att tala med människor. Missförstå mig inte; Det är inte personer som ber om hjälp med pengar eller så. Det är översociala personer som inte kan hindra sig från att tala med andra i sin närhet. Många tycker kanske att vi har brist på gatupratare i Sverige. Jag håller inte riktigt med, i alla fall inte när jag bara går från en punkt till en annan. Gatupratare får gärna tala med mig om man sitter på ett fik eller en bar. Jag har svårare att uppskatta det mitt på gatan där – per definition – gatupratarna hänger som mest.

Det var någon som efter förra veckans inlägg skrev och frågade varför jag var så bitter. Jag skulle säga att jag inte är det. Jag skulle snarare vilja hävda att jag är en privat person. Man får gärna komma närmare mig oavsett vem man är men jag har svårt att se hur jag ska njuta av samtal med främmande människor när jag går på stan. Jag är nog inte funtad sådan bara.

En annan person gav mig ett exempel på när jag stött på en gatupratare. Jag inser när jag börjar formulera orden att jag kommer låta ännu mer osympatisk än jag möjligen redan gör. Därför undviker jag att skjuta från höften om vad gatupratare är idag. Istället ber jag att få återkomma om en vecka när jag fått tänka igenom mitt svar på kammaren. Då ni, så kommer ni som undrar få ett riktigt utförligt svar på vad en gatupratare är.

Håll ut!