Låt mig återgå till berättelsen jag berättade sist. Kan man ens säga så? Nåväl, språket är till för att utvecklas och jag är en utbildare av rang. I alla fall är detta något jag intalar mig.
Sagan om idioten Per fortsätter och det gläder mig. Förhoppningsvis gläder det även några av er. Den här gången ska vi hoppa in i ett scenario i vilket han besöker läkaren. Han är nämligen övertygad om att han har fel på sköldkörteln och att symptomen på detta är uppenbara:
I väntrummet
Svetten visste inga gränser. Inte heller ångesten visste det. Symptomen på sköldkörteln var uppenbara och det fanns nu ingen återvändo. Han hade legat hemma i två veckor, vilse i sin övertygelse om att detta skulle vara slutet. Ja, inte för att han på något vis hade sökt upp vad problem med sköldkörteln innebar eller hur symptomen såg ut. Han litade på sin egen magkänsla trots att den många gånger tidigare svikit honom.
Så fungerade han, Per. Nu satt han där och tittade sig nervöst omkring. Stolen han satt på såg ut att vara en efterlämning från 1990-talets Sverige. Ni vet, turkosa och rosa färger i ett randigt potpurri och så ljust trä att man skulle kunna sola sig i det. Den typen av möblemang var det han nu fick se ögonblicken innan han kollade upp symptomen för sköldkörtel.
”Kanske skulle det gå bra?” tänkte han. Sedan tog rationaliteten över. Vad var det för trams? Han hade ju symptom på sköldkörtel. Hur i hela helvete skulle det kunna vara bra? Det var väl det sista det var. Snarare var det raka motsatsen till bra, det var väldigt, väldigt dåligt. Tänk om han aldrig skulle få komma hem igen. Hur skulle det gå med bananplantan? Någon måste vattna den och se till att den får ljus, i alla fall när våren kommer tillbaka.
- ”Per Stenhög”
- ”Här!” skrek han och räckte upp en hand innan han insåg att han inte satt i ett klassrum och att han var 34 år, inte 11.
Sjuksköterskan såg trevlig och glad ut trots att hon skulle ge honom besked om symptom på sköldkörtel, tänkte han. Han ställde sig upp och gick mot henne och hon pekade honom vidare mot ett rum vari dörren stod öppen. ”Du ska få träffa doktor Lundmark idag, Per” sa hon och lämnade honom sedan åt sitt öde. Lundmark skulle nog förklara för honom vad symptomen innebar, och var sköldkörteln är för något.